Den 3 januari i år stannade tiden. det var den dag då min livskamrat Johan somnade in efter vecka i respirator. Han hade epilepsi och fick ett grand mal-anfall i sömnen natten till den 27 december förra året, som ledde till andnings-stillestånd och att hjärtat slutade slå. Läkarna kämpade i över en timma med att återuppliva honom, och hjärtat stannade sammanlagt 43 gånger innan läget stabiliserade sig. Ett tag trodde läkarna att han skulle klara sig, men han vaknade aldrig Vi hade varit tillsammans i nästan 11 år, varav vi har varit gifta i 3,5 år, och aldrig varit åtskilda i mer än några dagar i följd. Han var min själsfrände, och när han flög till Nangijala kändes det så obeskrivligt tomt. Jag har mått mycket dåligt hela våren, men jag tänker inte gå närmare in på det i det här inlägget. Jag kommer däremot säkerligen komma tillbaka till det senare. Hursomhelst, i slutet av juli insåg jag att jag har lagt på mig ganska många kilo sedan i höstas. Och min kondition har inte varit bra på många år. Så jag började gå promenader, och sedan även att simma. Redan i januari började jag cykla på den träningscykel som Johan och jag köpte förra sommaren, men som bara han hade använt. Men jag tappade sugen efter en dryg månad för att jag mådde så dåligt psykiskt. Nu har jag även gett den en andra chans. Jag har dessutom skaffat mig en personlig tränare här på Fjärran Höjder-badet hemma i Gävle, samt ett 8-månaders bad- och gymkort, en stegräknare och en badrumsvåg.
Jag och en mycket nära vän till mig brukar heja på varandra och berömma varandra när vi har motionerat. I slutet av juli bestämde vi oss för att vi ska göra en virtuell resa genom Sverige. Jag börjar min resa i Haparanda, och hon i Ystad. Vi kommer att resa utefter kusten. Sedan lägger vi ihop alla kilometrar som vi cyklar, simmar och går och kommer på så vis framåt på vår resa. Själv började jag skriva upp mina resultat den 27 augusti, och började räkna avståndet från Haparanda då. Jag tänker passa på att bli lite allmänbildad på köpet, så jag kommer skriva lite kuriosa om städerna jag passerar. Sedan, när vi ser var våra virtuella resor korsar varandra tänker vi åka dit och träffas och fira. Har ingen aning om hur lång tid det kommer dröja. Men jag har ingen brådska. Min förhoppning är att fler personer ska tycka att det är en kul idé och haka på. Jag har även startat en grupp på Facebook, som alla intresserade kan gå med i. Gruppen heter ”En virtuell resa genom Sverige”.
bettan74
23 september, 2009 kl 09:29
Hej Bettan, Jag förstår att din saknad och sorg är stor efter Johan. Det är inte lätt även on du sett att han fått anfall tidigare, så slutade det här med att du miste din livskamrat. Något vi aldrig kan förbereda oss på. Inte ens gör föreställa oss hur det skulle kännas och bli. Vi är alla olika när vi sörjer och behöver ta tid på oss för att orka.
Vi orkar bara ta in lite åt gången och låta det landa inom oss, så brukar det vara att sörja. Alla minnen kan ingen ta ifrån dig. Nu fokuserar du på spinning och att motionera. Genom fysisk ansträngning får du ut en det inombords sorg.
Ta allt i din takt och bli ledsen om du blir det.
Jag är glad att du lagt mig på din blogg. Du får gärna meila till mig om du undrar över något. Nu vill jag bara att vårt blogg domän ska fungera min insamling för Rosa Bandet har jag startat men inte kunnat lägga in.
Kram från Margareta
margareta.deflo@gmail.com