Resan mot ljuset

Nu känns det i luften att våren är här Nu är det dags att börja kika efter tussilago i soliga dikesluttningar. För bara ett par dagar sedan var min balkong täckt av snö, men nu har den gröna mattan kommit fram. Vårsolen gör människor på bättre humör, och jag har träffat på och pratat med massor av trevliga människor.

Sedan finns ju dock den andra sidan av härligheten. Saknaden efter Johan känns tyngre nu när det går mot varmare tider. Han älskade sol och värme, och brukade slita av sig jackan och springa ut i t-shirt så fort den första bleka vårsolen visade sig. Å andra sidan bor han i Nangijala nu, och där är jag säker på att det är varmt och soligt året om.

I morse roade jag mig med att räkna lite på hur stor del av de 77 mil jag tillryggalagt hittills som jag har cyklat respektive simmat. Det var faktiskt ganska mycket. Simningen står för hela 20,9 kilometer och jag har trampat 27 mil!!!!

De senaste gångerna på kören har vi sjungit Björn Afzelius vackra mästerverk Sång till friheten. Den är underbar, men jag föredrar att höra den med hans skånska stämma framför vår version.

I morse var Annika här. Det var jättetrevligt som vanligt. Och när hon skulle gå var det lagom till min taxi kom för att hämta mig till kören. Eftersom jag fortfarande inte är helt kry i halsen så fick jag hälla i mig mycket vatten under körsaången, men det skulle aldrig falla mig in att stanna hemma om jag inte var absolut tvungen. Efter kören var jag på vårdcentralen och tog bort stygnen från såret där djag hade tagit bort min ena leverfläck. Så nu är alla fläckar borta. Jag har ganska ont i höften idag, så jag ska försöka att ligga still på soffan så gott jkag kan.

Måndagen den 8 mars:

Idag var jag och genomgick en datortomografi av min höft. Det dröjer tyvärr en hel vecka innan jag får träffa läkaren för att få reda på hur det ser ut och vad som ska göras.

Efter att jag varit på sjukhuset åkte jag till minneslunden och tände ljus. Eftersom jag hade gått ganska mycket redan så bestämde jag mig för att ta färdtjänst hem i stället för buss. När jag hade varit på kyrkogården i ungefär 5 minuter ringde jag beställningscentrale, i hopp om att jag skulle kunna få åka om ungefär 20 minuter. Men det visade sig att jag fick välja mellan att bli hämtad om 5 minuter eller en timme, så det blev ett väldigt kort besök.

När jag summerade gårdagens cykeltur och stegen på stegräknaren visade det sig att jag hade rört mig hela 6,77 kilometer under dagen. Sedan jag börjat att cykla 5 kilometer om dagen susar jag fram med ordentlig fart.

Idag har jag varit och lämnat in min mobil på service. Det känns inget vidare. Nu får jag hålla till godo med min reservtelefon i tio dagar. Den har inga som helst extrafunktioner, så det går inte att fota, mms:a eller surfa. Jättetrist….

Däremot är jag glad över att termomentern har nått över 0-strecket idag. Lite värmande vårsol är alltid trevligt )

Jag vet att rubriken inte direkt passar in i mitt positiva tänkande, men jag är bara människa och kan inte alltid vara överlycklig. I synnerhet inte då jag vaknade i morse och förkylningen visade sig ha samlat nya krafter under natten och blossat upp ordentligt igen. Så nu blir det ingen Thai-kyckling med bonusfamiljen i morgon. Det känns jättetråkigt. Som tur var så väntar de med kycklingen till nästa helg då vi alla hoppas och tror att jag ska vara kry igen.

Som om inte förkylningen vore illa nog så har min nya mobil börjat krångla. Jag har bara haft den sedan 4 januari. Det är ju inte klokt. Så gott som alla funktioner har lagt av på en och samma gång, så nu måste jag åka in till Telia-butiken i morgon och börja tjafsa med dem igen….

I morse orkade jag bara cykla 3 kilometer, men jag cyklade 2 till på kvällen. Nu är jag 5 kilometer närmare Ystad och min fina lampa )

Igår passerade jag äntligen Hudiksvall. Jag har lite dåligt samvete för att jag ligger långt efter med att skriva fakta om orterna jag passerar, men det är ju inte en livsviktig sak att hinna med. Om någon läsare har bilder eller någon rolig trivia eller historia om Hudiksvall eller någon av de orter jag passerat tidigare, (med andra ord; Haparanda, Kalix, Luleå, Piteå, Skellefteå, Umåe, Örnsköldsvik, Kramfors, Härnösand och Sundsvall) så vore det jättekul om du hör av dig.

I förmiddags var Annika här och vi fick äntligen äta våra semlor. Vi pratade om det redan förra veckan, och vi skulle ju träffas i tisdag, men då var jag så krasslig att vi sköt upp det till idag. Det blev semla med varm mjölk, (även kallat Hetvägg). Detta sätt att avnjuta semlor verkar dela vårt land i två läger; ett som älskar det och ett som absolut inte försår sig på att uppskatta det. Men det är ju bra att vi har olika smak.

När Annika gått satte jag mig på träningscykeln och trampade 5 kilometer. Det innebär att jag med dagens cykeltur befinner mig cirka 74 mil från starten i Haparanda, och har ungefär 83 mil kvar till Ystad. Med min nuvarande fart betyder det att jag har ganska lång tid kvar innan jag når mitt mål, men varför ska man ha bråttom? Det spelar väl ingen roll hur lång tid det tar. Tanken när jag startade bloggen var ju att göra en virtuell resa genom Sverige, och samtidigt en känslomässig resa genom sorgen och tillbaka till en meningsfull tillvaro, samt att bättra på min fysiska hälsa. Inget av detta är något som kan göras över en natt, så det får ta den tid det tar. Och eftersom jag drabbats av fysiska bakslag under resan så får jag finna mig i att det tar mycket längre tid än jag planerat.

Jag vet inte om jag nämnt det tidigare, men både Johan och jag älskar/älskade Rolf Lidbergs tomtar och troll. Jag har fortsatt samla på dem, och fick två stycken av Mia i födelsedagspresent. Rolf Lidberg gick bort för några år sedan, men det har gjorts många nya samlarobjekt även efter hans bortgång. Förra veckan var jag på Cervera och hämtade en brochyr med alla hans produkter och hittade en jättefin lampa. Jag har en flugsvampslampa sedan tidigare, men det här var en blomma. Den kostar nästan 1500 kronor, men jag funderar på att unna mig att köpa den när jag når Ystad.

Eftersom jag kom i säng väldigt sent så låg jag kvar i sängen jättelänge. Det som till sist lyckades få mig att vilja gå upp var ett gulligt samtal från min älskade syster. Väl påklädd satte jag mig på motionscykeln och började trampa, och kunde inte sluta. Det blev hela 5 kilometer. Jag hoppas att höften inte tog för mycket stryk av det. Idag är jag glad för att jag har hittat en sida på nätet som säljer Rolf Lidberg-prylar. Det finns så enormt många fina tomtar trolloch saker som jag skulle vilja ha.

13-åring död i djupt schakt | Nyheter | Aftonbladet.

Jag gjorde ju ett inlägg inatt om Gabriel, 13 år, som var försvunnen. Tyvärr fick historien inte ett lyckligt slut. Mina tankar går till hans nära och kära, och mitt i min egen stora sorg känner jag mig tacksam över att det som hänt mig inte har haft någon anledning att omnämnas i tidningar.

Har du sett Gabriel, 13? | Nyheter | Aftonbladet.

Jag hoppas innerligt att han snart återfinns välbehållen. Jag har inte sådant storhetsvansinne att jag tror att mitt inlägg i bloggen gör att fler letar än de som läser Aftonbladet, men det är ju viktigt att se till att informationen sprids så vitt och brett som möjligt.

Många som inte har drabbats av svåra saker har svårt att förstå det där med att just det datumet varje månad känns extra tungt. Och jag kan inte heller förklara varför det är så, men faktum kvarstår dock att den 3 i varje månad är en påminnelse om att det har gått ytterligare en månad sedan mitt liv förändrades för alltid och alla mina planer och drömmar för framtiden slogs i spillror och aldrig kommer bli som jag tänkt. Visst, jag är ung och har hela livet framför mig. Jag måste ju tro på ett ljus i slutet av tunneln. Annars finns det ju inte ens någon anledning att gå upp på morǵonen. Om jag trodde att jag skulle må så här resten av mitt liv så skulle jag nog ge upp och gå i ide. Och jag vet att jag är väldigt lyckligt lottad som är omgiven av så många underbara människor som bryr sig om och stöttar mig, men vissa dagar är jobbigare än andra, och idag har varit en sådan dag. Men som jag sa, även under de värsta dagarna har jag något att vara tacksam för. Och idag är det min underbara syster som lyssnade och tröstade mig, Peter, (pappan i min bonusfamilj) som också lyssnade samt kom med lite roliga anekdoter som till och med fick mig att le, och min underbara samtalskontakt på sjukhuset som jag satt hos i över en timme och pratade och grät. (Ja, jag vet att jag använder ordet underbar ofta när jag pratar om mina nära och kära, men jag kommer inte på något mer passande ord). Peters fru, Lena, hade mejlat mig i förmiddags och bjudit in mig på middag hos dem på söndag då det vankas Thai-kyckling, så nu har jag något trevligt att se fram mot utöver Annikas besök med semmelfrossa på fredag.

Apropå Annika så träffade jag henne på bussen på vägen in till stan och fick en trevlig kort pratsund. I stan lyckades jag få fylla i en ny ansökan om bostadstillägg eftersom jag har fått sänkt inkomst. Jag var ju där förra veckan men då hade jag inte med mig alla papper som behövdes. Men idag gick det bättre.  Jag fick dessutom söka retroaktivt från 1 januari så med lite tur får jag ”massor” av pengar )

Och precis som varje dag, så kommer det en ny dag i mogon, och sedan ännu en. Och varje dag innebär en ny chans att det händer något trevligt.

Jag lyckades pallra mig iväg till kören trots att jag var ganska krasslig. Väl där tänkte jag att jag skulle nynna med för att spara på rösten, men jag drogs trots det med i sångarglädjen och skrålade för full hals som vanligt. Det ledde till att jag vid sångstundens slut kraxade som en kråka och knappt kunde prata. Nu har jag hunnit vila rösten ett tag så nu är det lite bättre.

Under de senaste körtillfällena har vi sjungit Povel Ramels Far jag kan inte få upp min kokosnöt. Den är väldigt skojig att sjunga för det är en sådan tungvrickartext.

Det blev inte av att cykla i morse, men jag trampade mina 3 kilometer när jag kom hem efter kören i stället.

Jag kan ju börja med lite positiva saker. I förmiddags var Jens här och pluggade om och skruvade upp min läslampa som höll på att trilla från väggen. Han sköter ju lite av varje vad gäller lägenhetsskötsel hos Gavlegårdarna. Den uppgiften ingår definitivt inte i hans jobbbeskrivning, men jag är oerhört tacksam att han trots det hjälpte mig. Jag är också glad att de nya underkläderna jag köpte igår är härligt bekväma.

Jag är också glad att det visade sig att det var april som är sista månaden jag är bevilja tillfällig sjukersättning, och inte mars som jag var rädd för. Lite jobbigt bara att jag blivit ”överbollad” till en ny handläggare efter att ha haft samma under hela min sjukersättningsperiod. Men jag pratade med den nya handläggaren idag och hon verkar vettig hon med.

Däremot är jag mindre glad över att jag blir tvungen att anmäla mig till Alfa-kassan och Arbetsförmedlingen i väntan på att den ansökan jag ska göra om permanent sjukersättning handläggs. Det känns så onödigt eftersom det för de flesta är totalt solklart att jag inte är arbetsför…

Förkylningen håller i sig. Det kliar i halsen och jag hostar för fullt. Annika och jag har flyttat vårt planerade semmel-fika till fredag i stället, i hopp om att jag ska var kryare då. Jag tänker däremot inte missa kören för jag vill inte vara utan den sociala delen av körsången, men jag får väl sitta en bit ifrån de andra och sjunga med i den mån jag kan. Jag tror inte att risken att jag smittar de andra är så stor, för jag är nog den som har sämst immunförsvar av alla körmedlemmarna….

Trots min förkylning har jag hostat mig fram 3 kilometer på motionscykeln i morse.

Ytterligare en bra sak idag är att Hem till gården äntligen är tillbaka efter ett mycket långt uppehåll. Jag har spelat in det och ska njuta av det senare i eftermiddag )

När jag skulle skriva tisdagens inägg insåg jag att jag stavat fel i rubriken på det här inlägget. Det stod ”Jälpsamma…,” och naturligtvis skulle det stå ”Hjälpsamma svenskar” och inget annat. Jag som brukar vara bra på att stava…

I vanliga fall brukar svenskar vara ganska dåliga på att visa medmänsklighet. Inte alla, men väldigt många. Det är ju egentligen väldigt tragiskt att det är så ovanligt att man blir överlycklig när man träffar på någon som är hjälpsam. Men idag har jag haft turen att träffa på riktigt många trevliga medmänniskor. Jag skulle ta bussen in till stan och fick hjälp av en tjej som höll i mina kryckor när jag fällde in broddarna och tog upp busskortet. När jag hade betalat var det en annan tjej som reste sig och gav mig sin sittplats, samt hjälpte mig att kränga av mig ryggsäcken. Samma tjej höll i kryckorna åt mig medan jag krängde på mig ryggsäcken igen när vi kom in till stan. Jag blev väldigt glad för all hjälp. Så dagens positiva tanke går till att jag hade turen att träffa massor av hjälpsamma människor.

Inne i stan köpte jag lite nya underkläder, var på apoteket och köpte lite förkylningsprodukter, och var på konsum och köpte thé, honung och färsk ingefära. Jag behövde en ny fårpackning av mitt goda citron- och ingefärsthé eftersom det river gott när man har ont i halsen och Annika tycker om det så hon brukar dricka det när hon är här. Jag köpte även två andra sorters thé; Pepparmynta och Blåbär. Det blir gott att testa dem allihopa.

När jag hade shoppat klart gick jag till McDonalds och köpte en kaffe, sedan ringde jag och beställde färdtjänst för att slippa ta bussen hem eftersom jag var ganska trött.

Äldreboende tvingas dra in på kaffetåren | Nyheter | Aftonbladet.

Det här är så tragiskt. Jag vet av egen erfarenhet att när man befinner sig på sjukhus eller annan vårdinrättning, så är fikapauserna en av de saker man har att se fram mot. Den fyller en viktig social och strukturell funktion. Att då ransonera det som bjuds till fikat är vansinningt. Det är ett klart fall för en Lex Dagny- (Som i ”Dagny, kom hit och spill) -utredning….

I morse vaknade jag med riktigt besvärlig hosta och ont i halsen. Och jag känner mig febrig och allmänt ur form. Så dagens postiva tanke är att jag inte hade några planer för dagen så det gör ingenting om jag ligger och slöar framför tv:n. Men jag har i alla fall cyklat mina ”obligatoriska” 3 kilometer, så framåt kommer jag idag även om det inte blir med så många steg.

Oj vad tiden rusar iväg när man har mycket att göra. All byråkrati i form av telefonsamtal till, och besök hos olika myndigheter har gjort att veckan flugit förbi. Jagf har varit ute bland folk nästan varje dag, och träffat på många underbara och intressanta m’nniksor. Bland de mest minnesvärda hör ett par i 75-srsåldern som gick i armkrok inne i stan. Jag stannade och pratade med dem en lång stund. De berättade att de varit gifta i 60 år, och fortfarande var lika kära som dagen de träffades. De berättade att de kände sig lyckligt lottade som hade både barn och barnbarn, samt ett barnbarnsbarn på väg. Samtalet med dem gjorde mig varm i hela kroppen.

Igår cyklade jag som vanligt 3 kilometer på morgonen, och alla ärenden i stan och en hel del steg utöver det ledde till att stegräknaren stod på 4725 steg (2,36 km) när jag gick och lade mig. Det blev ett ordetligt kliv på vägen mot Ystad. Med morgonens cykeltur avklarade befinner jag mig cirka 2,6 mil norr om Hudiksvall, vilket innebär att jag tillryggalagt drygt 70 mil sedan jag lämnade Haparanda, och att jag har drygt 85 mil kvar tills jag når Ystad.

Dagens positva tanke går till att jag har hemtjänst som har varit och pysslat om mig på morgonen, och att jag inte behöver gå ut i halkan idag.

Idag kom jag iväg till stan för att börja nysta i alla olika papper och formulärer som ska fyllas i under de kommande veckorna och månaderna. Jag började hos Försäkringskassan med att försöka uppdatera informationen till mitt bostadstillägg, men de behöver information från banken och skatteverket innan det går att ordna. Sedan bar det iväg för att fixa med inkomstförfrågan till  hemtjänsten. Även de ville ha papper från banken, men det verkade som om det utdrag jag lyckades ordna efter lång väntan på bansken skulle räcka. Men jag ska åka in med fler papper till Försäkringskassan på måndag, så jag kan springa in med det till dem då. Som vanligt hos myndigheter så var det långa väntetider. Tiden flög iväg och det blev mycket rännade fram och tillbaka så plötsligt stod stegräknaren på nästan 3000 steg. Då är det inte så konstigt att jag är ganska slutkörd. Nu ska jag ta det lugnt hela kvällen så att höften får vila.

Hela onsdagen, (nästan) gick åt till att sitta och ringa runt till olika vårdinrättningar om olika recept och läkarbesök, och ingenting ville gå lätt och smidigt. Orkar inte gå in på detaljer, men det var väldigt mycket som inte gick som jag önskade. Jag hade tänkt att jag skulle åka till stan, men det blev inte av. Och tur var väl det, för mitt på dagen ringde en va mina favoriter från hemtjänsten och sa att hon skulle komma och städa på eftermiddagen. Det var skönt att få lite sällskap mitt i allt byråkratiskt trassel, så det var en av dagens få ljuspunkter. De andra två var Mia och Caro som tog sig tid att lyssna på och trösta mig när jag ringde och mådde dåligt. Sådana dagar uppskattar jag verkligenalla underbara människor jag är omgiven av.

Tisdag 23 februari: På förmiddagen var Annika här för vår vanliga fika och pratstund. Både hon och jag är förbluffade över att amaryllisen som hon hade med sig i mitten av december fortsätter få nya knoppar och blommar för fullt fortfarande.

PÅ eftermiddagen var det kördags, och det var precis lika trevligt som vanligt. Så idag är det lätt att hitta postiva saker i form av trevligt sällskap av olika slag.

Eller leverfläckar i plural om jag ska vara noga. Det var tre stycken. Jag hade bokat tid för att ta bort två, men de tog bort en extra när jag ändå var där. Bedövningen kändes rejält även den här gången, men nu var jag beredd på det och hade en lite maskot att krama i handen. Det är skönt att ha det avklarat. Det var bara en av dem som behövde sys, men de stygnen ska sitta i två veckor. Dagens tacksamma tanke går till att det är avklarat och att det gick bättre med bedövningen den här gången. Efter läkarbesöket tittade jag in i Kevins antikaffär brevid Läkarhuset för en liten pratstund. Det var som vanligt väldigt trevligt.