Resan mot ljuset

Jag hann med att simma många kilometer både i utomhusbassängen på FH  och en del i Mälaren innan ett infekterat sår på foten satte stopp för badandet. Eftersom foten läkte väldigt långsamt har det lett till att jag inte kunnat varken simma eller gå på vatten-rehab sedan i början av oktober, men nästa vecka ska jag ta tag i det igen.

När kylan kom bytte jag ut tyghatten mot min fina filthatt som jag köpte för 15 kronor på Myrorna förra vintern. Och tack vare min underbara väninna Maria så är jag stolt ägare av ett unikt Rosa band som hon virkat åt mig ;o)

Utöver den infekterade foten har hösten även bjussat på en nästan bruten stortå och ett väldigt ömt knä. Jag hade ju verkligen hoppats att jag skulle slippa kryckor i vinter men ödet ville annorlunda. Jag går fortfarande och väntar på utredningar och undersökningar angående benskörhet och annat och väntan är jobbig. Jag har hankat mig fram ganska bra och försökt vara positiv så mycket det bara går, men när Eva gick bort i slutet av november blev det droppen som fick bägaren att rinna över. Nu kämpar jag på men har svårt att finna styrka att kämpa på varje dag. Men som jag sagt många gånger, jag har ganska många människor som stöttar, tröstar och peppar mig och hjälper mig att orka kämpa vidare.

Idag är det 5 januari. Nu har det gått 2 år och 9 dagar sedan Johan slutade andas i vår säng, och 2 år och 2 dagar sedan han tog sina sista andetag i min famn en vecka senare på IVA. Saknaden är nästan outhärdlig. Jag hoppas att 2011 blir ett bättre år än 2010 blev, även om jag har många ljusa minnen från det gångna året. Mitt nyårslöfte i år blir en upprepning från förra året om att försöka tänka positivt och att sprida glädje i min omgivning.

På min virtuella resa genom Sverige nådde jag Ystad 9 november, Trelleborg 11 november och Malmö 28 december. Jag är på väg mot Helsingborg för att, via Öresundsbron, ta mig ut i vida världen.

Två år av oerhörd sorg och saknad har gått sedan jag för sista gången rörde vid dig. Tiden läker inte alla sår, och sorgen blir inte lättare att leva med ju längre tid som går…..

Har helt tappat sugen på att blogga just nu, men jag kommer tillbaka när ni minst anar det….

Måndag 26 juli; En av mina hemtjänstfavoriter kom med min mat. Senare på dagen pratade jag en lång stund med min samtalskontakt på sjukhuset och sedan åkte jag till Fjärran Höjder och simmade 500 meter i utomhuspoolen. Härligt!!!

Tisdag 27 juli; Gjorde inget speciellt. Cyklade 1 kilometer.

Onsdag 28 juli; Hemtjänsten var här och städade.

Torsdag 29 juli; Ortpeden ringde och jag fick bekräftad att jag får röra mig så mycket jag kan så länge det inte gör allt för ont. men att jag inte ska springa eller hoppa jämfota. (Konstigt nog har den tanken inte slagit mig….). Therese kom över på kvällen och vi spenderade några timmar i nostalgins tecken med att kika på avsnitt av Tre kronor. Det var jättetrevligt.

Fredag 30 juli; Helena från hemtjänsten var här på morgonen vilken var jättetrevligt. På förmiddagen passade jag på att ringa till både min sjukgymnast och min personliga tränare för att boka tid. Det blir skönt att komma igång igen. På eftermiddagen åkte jag till stan för att träffa Annika och äta lunch. Det var underbart att träffas igen efter sju veckor. Knatandet i stan ledde till att räkneverket stannade på nästan 8000 steg vid läggdags.

Lördag 31 juli; Drog till Fjärran Höjder och simmade 1100 meter utomhus. Den känslann som jag får i vattnet går inte att beskriva. Det är som om alla bekymmer och kräpor tar en paus, och det är så oerhört skönt.

Söndag 1 augusti; Peter ringde och vi pratade en lång stund. Det var jättetrevligt. Cyklade 2 kilometer.

Måndag 2 augusti; Var hos sjukgymnasten vilket var trevligt som vanligt. Vi pratade en del om mina endometrios-smärtor, och det slutade med att vi bokade en tid för att prova med akupunktur för att se om det kan hjälpa mig. Jag hoppas att det gör det. Det skadar ju i alla fall inte att prova, för det kan ju inte göra smärtan värre. Cyklade 2 kilometer.

Tisdag 3 augusti; Var på sjukhuset och tog blodprover. Sedan gick jag till apoteket för att hämta ut medicin. Det visade sig att det var något fel på receptet så det tog en dryg timme och en massa charminnan jag hade ett korrekt recept och kunde hämta medicinen. Efter det var jag på polishuset och beställde nytt leg. Trots flera omtagningar av kortet blev det inte alls bra, men man är ju sällan nöjd med ID- eller passfoton. Allt knatande ledde till 9684 steg, men oj vad höften värte sedan….

Onsdag 4 augusti; Åkte till Fjärran Höjder för att träffa Linda och träna. Vi gjorde lite balans- och Pilatesövningar, och der var härligt att komma igång lite igen. Efter träningen bytte jag om till baddräkt och simmade 800 meter utomhus i regnet. Set var underbart!

Torsdag 5 augusti; Första akupunkturen. Jag har provat akupunktur för några år seda, (faktiskt även då hos Linda) mot spänningshuvudvärk, och det gjorde susen, men jag tycker själva stickandet är lite läskigt, så jag var lite nervös. Men det gick väldigt bra. Vissa av ställena kändes lite mer än andra, men det var klart uthärdligt och efteråt kändes det bra. Det krävs dock ett par gånger till innan det går att se om det hjälper.

Fredag 6 augusti; Var hos neurologen på morgonen. Han sa att jag hade ett misstänkt papillödem och ville att jag skulle träffa en ögonläkare snarast möjligt. När jag kommit hem på eftermiddagen ringde en sköterska från ögonmottagningen och sa att jag skulle träffa en jourläkare på akuten på lördag förmiddag. Det gjorde mig ganska nervös att det verkade så bråttom.

Lördag 7 augusti; Var på akuten och fick träffa en läkare och göra en ögonbottensundersökning. Han såg inget allvarlig så jag var färdig redan vi 11-tiden. Jag ringde Mona och vi bestämde att jag skulle åka dit. Jag tog färdjänst och vi hade en underbar dag tillsammans. Det var härligt att återses efter så många år, och roligt att få träffa hennes familj. Jag stannade där ända till klockan 22 och när jag kom hem var kontrasten mellan stoj och stim och en tom, tyst och mörk lägenhet fruktansvärt jobbig.

Söndag 8 augusti; Jag hade tänkt åka en sväng till stan för att kolla in en loppmarknad som Mona och Christer skulle åka till för att ”loppa bort” lite saker, men jag mådde inte så bra så jag stannade hemma. Cyklade 1,5 km.

Efter dagens cykeltur har jag hunnit 1239,08 kilometer från Haparanda. Jag har 20.92 km kvar till Västervik och 320,92 km kvar till Ystad.

Säg det med en hatt

Från vänster: Nålen för varenda unge; Unicef

Mustachkampen

Klänning för forskning om kvinnohjärtan

Rosa Bandet

Majblomman 2010

Under helgen 17-18 juli gjorde jag inget speciellt.

Måndag 19 juli; Jag åkte till stan för att fixa lite byråkrati. (åh vad jag älskar sådant! *ironi*) Innan jag åkte in flyttade jag alla ”knappar” från min jacka till min favorithatt, blötte håret och satte på mig den.

Det var ordentligt varmt ute så jag hade med mig en genomfrusen 50-centiliters PET-flaska som jag kunde ha mot panna och att dricka iskallt vatten när det började tina.  Först var jag på Medborgarkontoret för att lämna in min inkomstförfrågan till hemtjänsten. När jag kom dit insåg jag att jag hade tagit med mig fel papper från SPP pension hemifrån. Jag ringde dem och en trevlig kille lovade att faxa det till mig på en gång, så jag satte mig och väntade. Efter en kvart ringde jag igen, och efter några turer till hade jag papperet jag behövde. Jag hade däremot insett att jag behövde ett papper från fk att bifoga med min ansökan om nedsättning av årsbelopp från CSN, så jag fick ta en tur dit. På Försäkringskassan var det som vanligt lång väntetid men de hade en underbar stor fläkt så det var ok. Jag passade på att fråga hur det gick med handläggningen av mitt bostadstillägg, men det hade de inte hunnit titta på än..

När jag hunnit vara hemma en stund ringde ortopeden. Han berättade att biopsin inte visat något, men att kontraströntgen påvisat sjukliga förändringar och att det var en stor risk att jag har någon form av tumör någonstans, men de vet inte riktigt var. Han ska remittera mig till Uppsala eller Stockholm för fler undersökningar. Det första blir troligtvis en mammografi eftersom bröstcancer är den vanligaste cancerformen bland kvinnor i min ålder. Jag var minst sagt chockad och började ringa runt till nära och kära och försökte hålla känslorna i schack utan någon större fragång. Jag inledde alla samtal med att tala om att jag fått den postiva nyheten om att jag fick börja simma igen, vilket var underbart med tanke på att jag skulle dra hem till mina föräldrar dagen därpå och planerade att bada en hel del eftersom de har sjötomt vid Mälaren. Det var väldigt skönt att veta att jag skulle få träffa familjen redan påföljande dag.

Tisdag 20 juli; Gunnar kom hit vid 11-tiden och hämtade mig. Det var ganska varmt och soligt. Vi fick en skön Road trip till föräldrahemmet. Det var underbart att vara omgiven av familjen eftersom jag sovit dåligt och mådde ganska pyrt både fysiskt och psykiskt. Premiärbadade och tog några simtag, men inte tillräckligt för att göra någon skillnad på min resa mellan Haparanda och Ystad.

Onsdag 21 juli; Började dagen med ett skönt dopp. Sedan klippte min mamma mig innan jag tog årets premiärtur till udden. När jag simmade dit förra året hade jag uppskattat avståndet från från bryggan till udden till 50 meter. I vintras när isen var tillräckligt tjock för att gå på kollade föräldrarna avståndet och märkte att det var 60 meter. Så jag simmade två gånger ut dit under dagen. Det var ordentligt höga härliga vågor och det var obeskrivligt skönt att få simma igen. På eftermiddagen kom resten av familjen och på kvällen åt vi sushi vilket är bland det godaste jag vet. Det var oerhört skönt att få träffa Mia och få gråta ut lite av all oro. Så här ser udden ut som jag simmar till.

Fredag 23 juli; Tog ett sista dopp. Ortopeden ringde och Mia och jag pratade med honom i högtalartelefon. Det lät inte lika illa längre. Han tror mest på att det trots allt rör sig om benskörhet trots att mätningen i februari inte visar på det. Däremot fanns det fortfarande en risk att det kunde bero på någon tumör så jag ska utredas från topp till tå. Efter lunchen påbörjade Mia och jag återresan till Gävle, via en omväg så att jag fick se deras fina lägenhet vilket var väldigt roligt. På kvällen åt vi middag på balkongen och sedan tittade vi på Big Daddy.

Lördag 24 juli; Härligt att vakna i sin egen säng utan att vara ensam i lägenheten. Mia och jag åkte till stan, sprayade lite parfymer på oss och köpte en ny bordsfläkt åt mig. (Man kan aldrig veta om värmeböljan kommer tillbaka….). Sedan oljade hon balkongmöblerna medan jag läste högt för henne. Och jag penslade lite, jag med. Efter det åkte hon iväg och det blev riktigt tomt och tyst. Satte mig vid datorn och Facebookade lite och la mig framför tv:n i några timmar. På kvällen tände jag tre ljus för Elton som skulle ha fyllt tre år idag. Så här fint såg det ut, med två söta nallar jag fått av Mia.

Söndag 25 juli; Jag hade tänkt ge mig ut idag, men regnet och hälsan tyckte annorlunda. Jag försöker att tänka postitiva tankar när det gäller testresultat och undersökningar, men det är lättare sagt än gjort. Så länge det finns misnat risk att det kan röra sig om en elakartd tumör någonstans är det omöjligt att pusta ut helt och hållet. Jog mig däremot upp på träningscykeln för första gången sedan slutet av maj och cyklade 1 kilometer. Lite senare cyklade jag en kilometer till. Steg, simning och några pedaltag har lett till att jag nu har drygt 7.7 mil kvar till Västervik och 36,9 kilometer kvar till Ystad! Annika ringde och behövde byta dag till fredag istället. Jag ska försöka komma iväg till Fjärran Höjder imorgon.

Tisdag 13 juli; Dags för biopsin. Det blev inte många timmars sömn, och jag mådde för illa för att äta mer än en banan innan jag begav mig till sjukhuset. Första anhalten var kem lab för blodprover och blödningstidstest. Blödningstiden gick som smort. Sedan var det dags att försöka få mina ådror att släppa ifrån sig tre rör blod, vilket inte var lika lätt. Eftersom jag äter kortison så är mina blodkärl väldigt sköra. Och eftersom jag inte varken ätit eller druckit så mycket på morgonen blev det ännu svårare. Jag har några ställen som är bättre än andra att sticka på, men trots att två olika sköterskor försökte, och de höll på i en halvtimme så gick de bet. De ringde till ortopedavdelningen och sa att de fick göra det istället innan de stuckit sönder alla kärl, med tanke på att de även skulle sätta en droppnål. Jag begav mig till avdelningen där jag blev utfodrad med fil, smörgås och vatten för att underlätta stickande, och en halvtimme efter att jag ätit hade sköterska, efter tre försök, lyckats få tag i blod och satt en nål. Därefter gav hon mig min hormonspruta, och jag kände mig som rena rama nåldynan. Jag älskar visserligen det mesta som är lila, men jag drar gränsen när det gäller att ha den som nyans av ett blåmärke. Så här snygg var min högra underarm efter stickandet.

När jag var färdigstucken fick jag byta om till landstingets käcka kläder och krypa ner i en säng i korridoren. En stund senare fick jag morfin i droppnålen, följt av medel mot illamående. Jag frågade ifall jag inte skulle få någott ”lull lull” innan ingreppet eftersom jag var riktigt nervös, men sköterskan sa att det inte var ordinerat. Sedan kom en läkare och klämde lite och ritade en pil där de skulle göra biopsin. Efter ytterligare en stund blev jag nerskjutsad till röntgen. Väl där frågade jag läkaren om jag skulle få något lugnande och han sa att det inte behövdes eftersom undersökningen var så smärtfri och enkel. Först gjorde de en datortomografi (skiktröntgen) för att se var de skulle gå in, sedan satte de lokalbedövning. I brist på mänsklig moralisk support hade jag handen knuten kring Nasse som sällskap. Lokalbedövningen gjorde inte så farligt ont, men när han började med själva ingreppet skrek jag av smärat så han fick avbryta och ge mer bedövning. Inte heller det hjälpte så mycket, så jag grät under hela undersökningen och kramade hårt om Nasse. Jag vet inte hur lång tid biopsin tog, men det kändes som en evighet. Jag grät hela vägen tillbaka till avdelningen och blev mött där av en underbar sköterska som tröstade mig. SEdan sov jag en lång stund. Efter några timmar kom en underläkare för att titta till mig, och den underbara personalen pysslade om mig ordentligt. Jag sov större delen av eftermiddagen. Jag fick åka hem igen efter middagen. Väl hemma när morfinet slutat verka hade jag grymt ont. Det i kombination med läkarens besked om att jag inte får bada pǻ en vecka efter ingreppet,och den oerhörda hettan gjorde att jag mådde riktigt pyton. Jag hade ont, var trött och kunde inte ta någon kall dusch. Jag stoppade huvudet under duschslangen och dränkte mig ordentligt. Sedan la jag min kylblåsa på pannan och la mig och tittade på tv.

Eftersom jag inte får bada bestämde jag mig för att stanna kvar hemma. Att åka till föräldrarna utan att få bada kändes inte som något kul alternativ. Men provsvaren dröjer cirka tio dagar så jag åker ner på tisdag eller onsdag istället. Tills dess får jag nöja mig med dusch när hemtjänsten är här, dränka huvudet och spola handlederna med iskallt vatten, ha kylklamp på huvudet och dricka kalla drycker.

Onsdag 14 juli; Vaknade allt annat än utsövd efter en natt med ordentlig värk. Ronney tittade förbi med en tv-guide och hjälpte mig byta batterier i min minifläkt. Hade grymt ont hela dagen och slumrade i soffan, svalkade mig ut- och invärtes, bälgade i mig vatten och försökte att inte tänka på vad biopsin skulle avslöja. Fick tag på min samtalskontakt på sjukhuset. Hon gick på semester innan läkarna upptäckte problemet med höften, så hon blev chockad över att jag behövt drabbas av ytterligare bakslag. Vi pratade i nästan en halvtimme och det kändes jätteskönt.

Torsdag 15 juli; Hade fortfarande ganska ont, men orkade inte sitta hemma. Tog kryckorna och begav mig till Sätra centrum för att gå på apoteket och Ica, och kika lite på folk. Det var jättevarmt så jag tog en genomfrusen 50 centiliters PET-flaska ur frysen och la i ryggsäcken, med tanken att den kunde vara bra på flera sätt. Jag dränkte huvudet i iskallt vatten och satte på migmin lila tyghatt.

När jag kom fram till centrum var jag varm och törstig. Jag tog upp flaskan och höll den mot pannan vilket hjälpte en hel del. Sedan öppnadejag flaskan och sög i mig lite av det kalla vatten som bildats när det börjat tina i flaskan. Efter mina ärenden hade den smält en del till och jag la den som kylklamp bland varorna i väntan på att min färdtjänstbil skullr dyka upp. Eftersom det dröjde ett tag hann jag dricka upp en hel del av vattnet, men det som var kvar höll varorna  Jag köpte  svala. På apoteket hämtade jag ut lite mediciner och köpte en till ”kylblåsa”. De heter Coldhot Classic och kostar 65 kronor, och de är värda varenda öre. Väl hemma var jag helt färdig och slöade i soffan större delen av eftermiddagen och kvällen.

Fredag 16 juli; Hemtjänsten var här i morse. Jag fick hjälp med duschen och att lägga över såret så att det inte kommer in vatten. Sedan åkte hon iväg för att handla åt mig och hämta min mat. När hon varit här med maten la jag mig framför tv:n en stund innan jag hamnade framför datorn för över en timme sedan. Medan jag bloggar har jag alltid YouTube på så att jag kan lyssna på musik. Här är en gammal goding som alltid gör mig på bättre humör.

På min resa har jag rört mig en dryg mil sedan i lördags, och befinner mig nu drygt 9,3 mil norr om Västervik, och har drygt 39 mil kvar till Ystad.

I morgon är det dags för biopsin. Jag fasar inte inför själva ingreppet, men för vad det kommer att visa. Lena fick förhinder så jag får klara mig själv, men jag vet att hon och många andra kommer tänka på mig i morgon.  Jag ska ta med mig tidningar och mp3-spelaren. Jag ska till lab på morgonen vid 9-tiden och ta blodprover, sedan till avdelningen för att de ska sätta nål och ge mig mediciner, (och min hormonspruta. Sköterskan sa att de kan göra det). Vid 13-tiden är det dags för ingreppet och sedan ska jag vara kvar ett tag för observation.

Idag har det varit kokhett. Jag var en sväng i Sätra centrum och höll på att flyta bort.Jag får vattna blommorna på balkongen flera gånger om dagen, men så är de ju fina också, så jag får lön för mödan )

Dagarna flyter ihop, och det är svårt att komma ihåg vad som hände vilken dag. Det jag vet är att jag varit oerhört trött varenda dag och somnat framför tv:n fler gånger än jag kan räkna. Jag har haft svårt att komma till ro på nätterna, oavsett hur trött jag varit. Höfterna värker i kapp, magen värker och huvudet gör sig påmint. På onsdagen var Helena från hemtjänsten här och städade och fikade. Vi satt på balkongen en lång stund och pratade och hade trevligt. På torsdagen var jag hos gyn och fick bekräftat att min endometrios är tillbaka. (Allt som är värt att veta finns på min underbara vännina Morticias hemsida http://www.morticia.se/endoindex.shtml). Nu blir det några månader med hormoner för att råda bot på de cystor som gror i buken. Inte särskilt roligt, men det är bara att gilla läget. I slutet av veckan, (jag kommer inte ihåg vilken dag) ringde en sköterska och berättade att jag fått tid för biopsin på tisdag. Det ska bli skönt att få det gjort, men jag fasar för vad den ska visa. Lena följer med och håller mig sällskap vilket känns skönt.

På lördagen tog jag en sväng till stan för att köpa en ny patron till min Soda Stream, hämta ut min hormonspruta och kika lite på folk. På kvällen hade jag ordentligt ont i höfterna så idag, söndag, stannar jag hemma och vilar. Egentligen ska jag gå till distrikssköterskan för att få min spruta, men jag tänkte kolla med sköterskan på ortopeden om de kan ge mig den på tisdag när jag ändå ska vara där större delen av dagen.

På lördagseftermiddagen tittade jag på reprisen av Allsång på Skansen och The ten Tenors tolkning av en av Johans favorit-Queenlåtar Bohemian Rhapsody fick mig att gråta floder av saknad. Johan var alltid väldigt kritisk mot covers på Queen-låtar, men The Ten Tenors gör underbara tolkningar av de låtar de framför.

På min virtuella resa genom Sverige passerade jag Norrköping igår. Jag har drygt 11 mil kvar till Västervik och drygt 40 mil kvar till Ystad. (Jag skrev Haparanda av misstag och upptäckte det efter en kvart, så jag hoppas att ingen hann läsa det och bli förbryllad).

Att jag är tacksam över alla nära och kära som stöttar mig kan inte sägas nog ofta. Den här veckan är jag även glad över att jag köpt en ”kylklamp” på apoteket. Den är egentligen till för att applicera kyla eller värme på olika idrottsskador, men jag har den i frysen och lägger den på pannan, och vips är jag sval igen. Helt underbart )

På lördagen stannade räknerverket på 3608 steg. Vaknade redan strax efter 8 trots att jag sovit dåligt. De senaste dagarnas knatande har gjort att båda höfterna nu värker ganska ordentligt. På söndagen var det stekhett och jag mådde pyton så jag var inne nästan hela dagen. Satt en stund på balkongen. En så varm dag känns det extra pyrt att inte kunna packa väskan och åka till Fjärran Höjder och plaska. Vid 20-tiden när det hade börjat bli lite svalare tog jag en promenad runt ”kvarteret”.  Höften värkte ordentligt efter det, men det var skönt att komma ut en sväng. Frustrationen över belastningsrestriktionerna och oron inför vad biopsin kommer visa tär på mig väldigt mycket. Även om jag försöker att inte oroa mig och ta ut något i förskott är det lättare sagt än gjort att låta bli att grubbla. Det är så himla ironiskt att jag inte får motionera för det som hjälper allra bäst för mig när jag mår psykiskt dåligt, utöver att prata mde nära och kära, är ju just att trampa mig svettig på motionscykeln eller simma några  tusen meter. Jag är så less på alla bakslag, men det kunde vara värre. Trots att det känns som om livet verkligen är orättvist just nu har jag ändå mycket att vara tacksam över. Det jag är allra mest tacksam över är alla mina nära och kära som lyssnar när jag är ledsen och orolig och som peppar mig till att inte ge upp. Jag hade aldrig klarat av allt som hänt under de senaste dryga 18 månaderna sedan Johan flög till Nangijala om jag inte haft så mycket stöd från min omgivning. Söndagens stegantal landade på 5134 steg.

Idag, måndag, ringde jag ortopedmottagningen i hopp om att komma i kontakt med läkaren som har bestämt att min biopsi kommer att dröja några veckor. Jag ville konsultera henne om ifall anledningen till att den kan vänta ett tag är att det inte är så allvarligt som de först trodde, eller om det bara är väldigt lång kö. Jag ville ha reda på ifall jag, om det nu inte är så allvarligt som de trodde, kan lätta på restriktionerna så att jag kan börja cykla, simma och knata lite mer igen. Döm om min bestörtning när sköterskan på ortopeden talade om att läkaren som studerat bilderna här i Gävle inte jobbade på ortopeden utan på onkologen. Jag tror inte att någon kan höra det ordet utan att tänka det värsta. Jag ringde dit och fick i vanlig ordning knappa in personnummer och telefonnummer för att de ska kunna ringa upp mig. Nu sitter jag och väntar på att de ska ringa, men de ska ringa först om en timme…

Lite uppdaterande av min tabell över resan visade att jag passerade Nyköping den 26 juni. Nu har jag en dryg mil kvar till Norrköping och lite under 42 mil kvar till Ystad. De senaste tio dagarna har jag i gensomsnitt rört mig strax under 2 kilometer per dag. Om jag fortsätter i samma takt kommer jag att nå Ystad om 209 dagar, vilket blir den 29 januari 2011, på min älskade systers födelsedag. Sjävklrt hoppas jag att jag snart kommer få röra mig precis så mycket som jag vill, och då kommer jag ju kunna tuffa på med en mycket högre fat. Däremot tänker jag inte säga att det är säkert att jag kan hålla den tidsplanen eftersom man aldrig vet vad som väntar i vägkanetn, men förhoppningsvis ska jag vara framme senast i slutet av januari nästa år. Det känns ganska långt dit, men tiden flyter ju på och vips har det gått några veckor och jag har hunnit en ordentlig bit närmare Ystad och min efterlängtade troll-lampa )

Senare samma kväll; Blev uppringd av en sköterska på onkologen som inte fått in en remiss om min biopsi ännu, och som sa att det, fram tills jag träffat en läkare på onkologen, inte är dem utan ortopeden jag ska vända mig till. När jag pratat färdigt med sköterskan så var klockan 11.35, och ortopeden har telefontid mellan 11´8.00 och 11.30, så jag får vänta till imorgon med att ringa dem.

På eftermiddagen tog jag en tur till centrum. Jag ”kryckade” mig dit, men tog färdtjänst hem eftersom jag varit på Ica och handlat och dessutom hade rejält ont i höfterna..

För några månader sedan såg jag en annons i en mattidning där det framgick att det i Vogels örssaltssortiment, utöver storsäljarna Trocomare och Herbarmare, även ingår en Spicy Herbamare. Dock hade varken jag eller någon annan jag känner hört talas om den, och den fanns inte i någon affär. Jag frågade en som jobbade på Ica om de kunde tänka sig ta hem den, och han tyckte det var en bra idé för jan var själv nyfiken på den när jag berättade att den fanns. Så idag när jag fick syn på honom i affären gick jag fram och frågade om de hade bestämt sig för att ta hem den. Då vinkade han att jag skulle följa med honom och han ledde mig till kryddhyllan där det stod en hel drös med röda burkar!

Torsdag 1 juli; En stekhet dag med många vändor med huvudet under duschslangen samt en iskall dusch. Ronney kom över några timmar och vi småpratade och kikade på tv. Tyvärr var han inte upplagd för att se Lost så vi slötittade på andra program i stället. Lost kan vi se en annan gång. Det var ju sällskapet jag var ute efter och vi hade det jättemysigt. 3694 steg.

Fredag 2 juli; Började med att ringa röntgen. De som så många andra nuförtiden anammar systemet med att man får ringa och knappa in sitt telefonnummer och tålmodigt vänta på att de ringer tillbaka. Sköterskan ringde upp nästandirekt och berättade att läkaren hade studerat bilderna mer och att det kommer dröja några veckor innan jag får tid för biopsin. Det väckte en förhoppning hos mig att det kanske inte är så allvarligt som de misstänkte. Jag bestämde mig för att ringa ortopeden för att se om jag kunde lätta lite på rörelserestriktionerna. Tyvärr var klockan 10.25 när jag pratat med sköterekan på röngen och ortopeden hade telefontid till 10, så nu får jag snällt vänta till på måndag. Eftersom jag hade väldigt ont i höfterna bestämde jag mig för att stanna hemma och njuta på min balkong. Fram till strax efter lunch är det skugga där och väldigt behagligt. Jag tog med mig kaffe, kall dryck och några bra tidningar och blev kvar där i flera timmar. Jag spelade YouTube-musik i datorn och njöt av pensionärslivet. Det blev många turer under duschen för det var stekhett på eftermiddagen.

Jag ringde även min underbara morfar för att gratta honom på 91-årsdagen. Slog även en signal till Jenny för att höra hur hon hade det i värmen med sin stora mage. Hon och sambon ska ju få en bebis nu på måndag. Hon var på bra humör. Jag är så glad för deras skull. Hon är en så härlig och omtänksam tjej och kommer att bli en underbar mamma.Räkneverket slutade på 5434 steg.

Lördag 3 juli; Idag var det dags att gratta Caro på hennes födelsedag. Ringde till både hennes mobiler och hemtelefonen utan att få tag på henne. Sedan ringde hon mig och vi pratade några minuter. Jag satt i skuggan på balkongen och hade det bra. Passade på att ringa Berit också och fick en trevlig pratstiund med henne. Nu har hettan lagt beslag på balkongen så nu får jag vara inne ett tag. Det blev för varmt trots parasollet.

Lördag 26 juni; Var rastlös och bestämde mig för att det inte kunde göra mer skada att gå på kryckor till Sätra centrum än att gå runt i lägenheten utan dem. Jag tog ryggsäcken och knatade iväg. Köpte mjölk och lite annat, och eftersom det var väldigt varmt ute var jag ”tvungen” att köpa en halvliter Siaglass som kunde fungera som kylklamp åt mjölken och de andra mejerivarorna…. Senare på kvällen, när höfterna värkte ikapp började jag tvivla på hur smart mitt tilltag var, men jag kom fram till att det var värt smärtan för att ha fått röra mig lite och titta på folk. 5566 steg.

Söndag 27 juni; Anita ringde och sa att hon hade rester av en jordgubbstårta som hon gärna ville ha hjälp att äta upp. Och hjälpsam som jag är så tackade jag ja till en inbjudan på kaffe på eftermiddagen. Det var kul att se hur hon bor. Hon har en lägenhet som är precis likadan som min, men helt annorlunda inredd. Det var väldigt fint hemma hos henne, och vi hade väldigt trevligt. Tyvärr var båda ganska trötta och jag var hes så vi skildes åt efter ungefär en timme. 2661 steg.

Måndag 28 juni; Ringde och fixade ett recept på en av mina mediciner. Samlade ihop en bunt med dokument och åkte till CSN som enligt hemsidan hade öppet måndag, onsdag och fredag mellan 12 och 14. Jag skulle lämna in en ansökan om nedsättning av mitt lån. Väl framme satt det en lapp på dörren som upplyste om att kontoret var stängt från 28 juni till 6 juli…. Det känns som om den informationen hade passat bra att lägga upp på hemsidan!

Jag gick till apoteket, som inte hade fått in receptet än vilket var lite frustrerande. Ringde Ronney för att se vad han hade för sig. Det visade sig att han var på Nygården så jag bestämde mig för att gå dit efter att jag hade handlat lite på Konsum. Kom dit vid 14-tiden och blev kvar till efter 17 när jag tog färdtjänst hem. Var väldigt trött och sliten av all stress och sömnbrist. Väl hemma slumrade jag framför tv:n större delen av kvällen. 6197 steg.

Tisdag 29 juni; Började morgonen med att ringa till ortopedmottagningen i hopp om att få ett besked om när biopsin kan tas. De sa att jag skulle ringa direkt till röntgen, vilket jag gjorde. Där fick jag prata med en jättetrevlig sköterska som tyvärr inte kunde ge något besked. Jag frågade om de hade några återbud så att jag kunde komma på stört och få det överstökat. Hon förklarade då att det var lite mer komplicerat än så, då det var en enda läkare som utförde dessa ingrepp, (hoppsan, det har gått från ett rutinprov till ingrepp….), och att de måste ha tillgång till en sängplats ifall det uppstår komplikationer om jag behöver bli inlagd. Även om jag inte blir inlagd så behövs en sängplats eftersom jag tydligen måste stanna för observation under ett par timmar. Hon sa att jag skulle ringa igen på onsdag eftermiddag så kunde jag förhoppningsvis få ett besked. Samtalet gjorde mig allt annat än lugn… Slöade i soffan under större delen av dan. På kvällen gick fästet till min stegräknare sönder. Jag lappade ihop den med kirurgtejp. 3053 steg.

Onsdag 30 juni; Ringde röntgen igen. Sköterskan berättade att en kvinnlig läkare höll på att gå igenom och analysera alla tester som gjorts och att jag tidigast kan få besked på fredag om när biopsin kan bli av. Ännu mer väntan. Ringde CSN för att få anstånd med månadens räkning tills jag har hunnit fixa min nedsättnings-ansökan. Han flyttade datumet till slutet av juli. Jag bestämde mig för att sticka in till stan för att fördriva tiden och köpa en ny stegräknare. Jag lekte med tanken på att ta bussen, men eftersom båda höfterna värkte ringde jag färdtjänst. När jag gick ner till porten för att vänta på taxin stod regnet som spön i backen.

Regnet höll i sig tills jag varit i stan ett tag, sedan kom solen fram igen och det blev stekhett.

Väl inne i stan gick jag till apoteket och hämtade medicin och köpte lite andra småprylar. Efter det gick jag till Teknikbutiken för att köpa en stegräknare.

När jag skulle betala kom det upp ett felmeddelande när jag drog kortet. Eftersom jag använt det bara några minuter tidigare på apoteket blev jag väldigt förvånad. Killen i butiken försökte flera gånger, men sedan gav vi upp och jag lämnade kvar stegräknaren och gick till en bankomat. Den lät hälsa att ”uttag på kortet kan ej utföras i denna bankomat” eller något liknande. Som tur var så var det ju vardag så jag knatade till Nordeas kontor. När jag kom dit såg tjejen i kassan att chipet var lite slitet och att kortet var aningen böjt, så hon skulle fixa med ett ersättningskort. När hon loggade in i systemet för att göra det visade det sig att det redan var gjort automatiskt när bankomaten inte ville hantera kortet. Så om några dagar kommer ett nytt kort. Jag tog ut lite kontanter, gick till Konsum och handlade lite och tog färdtjänst hem. När jag stod vid fruktavdelningen såg jag plötsligt en så underbart vacker tjej i min ålder. Hon hade klarblå glittrande ögon, vågigt blont hår och ett underbart leende. När jag såg henne i ögonen och sa att jag bara var tvungen att tala om hur vacker hon var såg hon ut som om jag hade sagt att hon vunnit en miljon. Leendet blev ännu större, och hon svarade med ett tack och med att säga att jag också var vacker. Sedan skildes vi åt, och jag tror att vi båda två var ganska glada just då. Väl hemma var jag så varm att jag stack huvudet under kranen och dränkte in det med iskallt vatten. Några timmar senare tog jag en lång kall dusch vilket var underbart skönt, även om det inte kan jämföras med att bada…

Sedan blev det slötid i soffan med bra tv, och nu när bloggen är uppdaterad ska jag lägga mig vid tv:n ett tag till innnan jag ska sova. I morgon kommer Ronney hit vilket blir trevligt som vanligt. 4496 steg.

Söndag 20 juni; Var hembjuden till Marianne på fika. Tog med mig lite saker som hon skulle ha, samt en liten maskot som behövde en skönhetsoperation eftersom han saknade en näsborre. Vi hade jättetrevligt. Vi satt på hennes balkong och fikade och pratade i flera timmar. Det känns alltid vemodigt att komma dit, men det kan man ju inte göra något åt. Jag hade berättat för henne att jag var på jakt efter någon figur att sätta vid lyktan i oasen, och hon hade en groda som jag fick med mig hem. Det ser riktigt mysigt ut där ute nu. 2709 steg.

Måndag 21 juni; Dags för röntgen igen. Det gick bra. Vid läkarbesöket efter röntgen fick jag veta att höger höft hade läkt fint, men att jag även framöver måste vara försiktig med vänster höft eftersom de inte vet vad det är som gör att den är så öm. Jag får således fortfarande inte cykla, simma, träna på gym, gå på vattengymnastik eller göra andra sjukgymnastikövningar eller gå promenader. Med kryckor får jag ta mig omkring utomhus om det är nödvändigt och inomhus går jag utan kryckor, men jag får inte okynnespromenera.. Så nu blir det mer tid framför och på balkongen. Vilken tur i oturen att Mia och jag piffade till balkongen så att det är trevligt att sitta där.3418 steg.

Tisdag 22 juni; En riktigt trist dag. Hade ont överallt och var trött, less och lappsjuk. Fick en lapp från Försäkringskassan om att jag var anmäld till deras kurs för att sysselsätta de som varit långtidssjukskrivna. Jag ringde min handläggare på fk som i sin tur bad mig kontakta af. Ringde dit, men min handläggare var oanträffbar. Slöade framför tv:n under en stor del av dagen. 2259 steg.

Onsdag 23 juni; Min handläggare på af ringde och bekräftade att kallelsen skickats av misstag och att jag kunde slänga den och glömma bort den. Var riktigt trött på att sitta hemma så jag tog färdtjänst till Sätra Centrum för att handla på Ica och kika på lite folk. 4640 steg.

Torsdag 24 juni; Jag ringde ortopeden på morgonen i hopp om att kunna få något svar om röntgenbilderna. Sköterskan sa att de inte var färdiga än. Jag beställde en taxi för att åka in till stan och fixa lite ärenden. När jag satt i taxin ringde läkaren upp mig. Han berättade att han och de läkare han konsulterat hade upptäckt en misstänkt sjuklig förändring på mitt höftben och att de skulle göra ännu fler tester, inklusive en benbiopsi, så snart som möjligt. Jag blev så chockad att besöket i stan gick på autopilot. Var på Skatteverket för att ordna så att skatteåterbäringen från dödsboet kommer in på mitt konto, och så köpte jag ett par shorts. Jag hittade en väldigt väldoftande parfym på Kicks; en ny Samba-doft, som jag sprayade lite på mig.Läkarens besked sjönk in lagom till jag kom hem och började ringa runt för att tala om för mina närmaste vad som hänt. Senare på kvällen fick jag ett sms från Lena, (min Bonussvägerska) som skrev att de skulle komma imorgon förmiddag, (ja, fredag alltså). Jag är ganska säker på att de hade andra planer och uppskattar verkligen gesten. Tidigare när jag pratade med Mia frågade hon om jag ville att hon skulle komma men jag sa att det inte behövdes. Vid sådana här tillfällen är det glasklart vilka ens äkta vänner är och jag är lyckligt lottad som har så många som bryr sig om mig. 6184 steg.

Fredag 25 juni, (Midsommarafton); Nu har jag haft besök av min underbara bonusfamilj. Det var härligt att ha dem här för att skingra tankarna en stund. Jag är riktigt trött då det inte blev mycket sömn igår natt. Jag försöker att inte grubbla och oroa mig, men fdet är lättare sagt än gjort… 4128 steg.

Måndag 14 juni; Dags för Scint-röngen med radioaktiv kontrast på nuklearmedicinska kliniken. Lite olustigt att veta att de sprutar in radioaktiva ämnen i blodet. Van som jag är vid sjukhus och allt vad det innebär var jag inte ett dugg nervös. Tyvärr gör det faktum att jag är långtidsbehandlad med cortison att jag är väldigt svårstucken så det tog två personer och sju försök innan de lyckades spruta in kontrasten. Efter det fick jag ”ledigt” i två timmar för att kontrasten skulle hinna verka. Jag passade på att gå och äta lunch vid huvudentrén och kika på folk. Sköterskan jag pratade med innan jag skulle dit hade sagt att det inte alls var långt att gå. Eftersom det inte stämde, och jag inte ska stödja på benet i onödan lyckades jag charma en av kvinnorna i receptionen till att skjutsa mig tillbaka när det var dags, och en sköterska från mottagningen skjutsade mig till entrén när det var färdigt. Enligt sköterskan dröjer det en vecka innan svaret kommer, vilket innebär att min läkare inte kommer hinna se dem eftersom han går på semester på fredag. Och en vecka i ovisshet känns jobbigt. Lyckades bra med att avlasta benet så räknaren landade på 1926 steg.

Tisdag 15 juni; Ringde Lena Ö, (inte ”Bonusfamiljs-Lena) och frågade ifall hon ville träffas och äta lunch. Det ville hon gärna så vi träffades och åt sushi och pratade i ett par timmar och hade väldigt trevligt. Efter långlunchen gick jag till Försäkringskassan för att lämna in en ansökan om bostadstillägg. 2917 steg.

Onsdag 16 juni; Min läkare från ortopeden ringde för att lämna svar på scint-röntgen, som hade blivit färdiga tidigare än väntat. Tyvärr hade han inga goda nyheter. Röntgen visade på ökad aktivitet i benet, vilket tydligen innebär att det är väldigt stor risk att det är en begynnande fraktur på lårbenshalsen. Han sa att jag behövde göra ytterligare en ny vanlig röntgen så snart som möjligt, för att se lite bättre vad som var på gång, men det lutar åt en ny operation. Det känns tungt. Jag vill kunna cykla, simma och promenera för att komma i form och komma vidare på min virtuella resa. 1626 steg.

Torsdag 17 juni; Tog färdtjänst till Sätra centrum för att handla. Senare åt jag lunch med Anita på den asiatiska restaurangen där. Det var trevligt. Precis som nästan varje kväll den senaste veckan somnade jag flera gånger i soffan framför tv:n på kvällen. En sköterska från ortopeden ringde och berättade att jag fått tid för röntgen på måndag. Efter det ska jag få träffa en läkare, (inte min ordinarie som typiskt nog går på semester imorgon) för att se vad bilderna visar. Men enligt min ordinarie läkare är risken att jag behöver opereras omgående mycket stor, vilket inte känns särskilt roligt. 2841 steg.

Fredag 18 juni; Idag är en tung dag. Det skulle ha varit Johans och min 5-åriga bröllopsdag; (träbröllop). Saknaden känns extra tung en sådan här dag. Jag har haft värmeljus i lyktan i oasen brinnande hela dagen. Jag har funderat mycket över ifall jag skulle lägga på ett foto från vårt bröllop, och kommit fram till att det inte finns någon anledning att låta bli, så här kommer en bild från den lyckligaste dagen i mitt liv; 18 juni 2005.

Dagen blev lite lättare av att min underbara syster hade skickat en gullig liten figur och ett fint kort till mig. Hemtjänsten strulade och ville inte göra en del av de sakerna jag är beviljad, så det slutade med att jag fick göra en hel del saker själv som jag inte borde ha behövt. Ett samtal till handläggaren bekräftade det jag redan visste, att jag var beviljad disk och bäddning bland annat. Tyvärr hade jag inte kommit ihåg att säga till att jag behöver hjälp med tvätten igen, så jag fick lösa det själv. Det var bökigt med envis som jag är så gick det. Sov framför tv:n stora delar av eftermiddagen och kvällen. 2702 steg.

Lördag 19 juni:(Victoria och Daniel gifter sig); Jag hade bestämt att jag inte skulle sitta och kika på vigseln, men lik förbakst hamnade jag där ändå. Men när jag hade kikat en stund kände jag att jag behövde komma ut lite så jag tog färdtjänst in till stan för att köpa en ny laddare till min mp3-spelare och äta lite lunch. Det var skönt att komma ut, men jag ledsnade ganska snart eftersom höften värkte. Smet in en sväng på Nians kosmetik och sprayade på mig lite CK One Summer. Den doftar underbart.

Väl hemma igen la jag mig framför tv:n och stannade där och såg vigseln och kortegen, innan jag satte mig vid datorn. Jag har tv:n på i bakgrunden och nu ska jag lägga mig och kika ett tag till.

En summering av den sista veckans steg visar att jag befinner mig 1108,59 km från Haparanda, 16,41 km norr om Nyköping och har 451,41 km kvar till Ystad. dagens steg landade på 4210 steg.

Onsdag 9 juni; Som om det inte var nog eländigt med en värkande höft, vaknade jag på morgonen med en riktigt krasslig hals, rethosta och feber. Det gråa vädret gjorde inte heller min huvudvärk lindrigare. Min granne Anita var jättegullig och handlade lite matvaror åt mig. När hon lämnade dem tog vi en fika ute på min balkong. Vi hade väldigt trevligt, men vi satt inte där så länge eftersom ingen av oss var i toppform. Jag är verkligen glad över att ha lärt känna Anita, för hon är jättegullig och omtänksam. Jag gick bara 790 steg på hela dagen. Eller i alla fall så många som var tillräckligt bestämda för att räkaren skulle reagera. Just nu går det ju ut på att få så få steg som möjligt eftersom jag egentligen inte ska lägga tyngd på vänster ben.

Torsdag 10 juni; Feber och hosta till trots tog jag mig till stan för att hämta ut medicin och ”springa” några ärenden. När jag uträttat det jag skulle gick jag till Java Coffee house och satte mig med en islatte eftersom det var soligt och fint och jag kände för att kika på lite folk. Sedan tog jag färdtjänst hem. Att sitta i solgasset och kika på folk förgyllde min dag.

Senare på eftermiddagen ringde Annika och berättade att hon fått ischias och är sjuksriven i två veckor. Turen till stan gjorde att räknaren hamnade på 2764 steg.

Fredag 11 juni; Var riktigt krasslig så jag låg på soffan större delen av dagen och tittade på tv och halvslumrade. Kikade lite på min dvd-box med Hem till gården, en av tidernas bästa dramaserier, (enligt mig). Jag köpte boxen i januari, men jag har knappt sett något av de 15 timmarna av material så det var väldigt trevligt. 2775 steg.

Lördag 12 juni; Åkte in till stan en sväng för att skaffa nytt batteri till min klocka som hade stannat. Det regnade för fullt, men det var kul att se lite folk. 3281 steg.

Söndag 13 juni; Grått och regnigt. Har inte gjort något vettigt idag. 1729 steg.

Söndag 6 juni; Sveriges nationaldag: Värken till trots bestämde jag mig för att åka en sväng till stan. Jag kände mig lappsjuk av att ha varit inomhus i flera dagar och ville se lite folk. Egentligen skulle jag bara till apoteket och Konsum, men jag kunde inte låka bli att kika i lite affärer. Jag åkte färdtjänst både dit och hem, men det blev ganska många steg trots detta. på kvällen stod räkneverket på 5577 steg, höften värkte så att jag blev alldeles vimmelkantig, och det blev en ganska sömnlös natt i väntan på besked från Fk och för att se vad röntgen visade.

Måndag 7 juni; (Mormors 90-årsdag): Inledde morgonen med att ringa och gratulera min mormor som blev glad av uppvaktningen. Sedan började jag ”jaga” min handläggare på Fk i hopp om att få ett besked. Efter flera turer fram och tillbaka är det nu äntligen klart att jag har blivit beviljad permanent sjukersättning. En enorm lättnad. Annika var här på förmiddagen, men på grund av alla samtal fram och tillbaka mellan mig och min handläggare hann vi inte prata så mycket.

På eftermiddagen åkte jag till sjukhuset för röntgen av höger höft. Väl där försökte jag lirka med dem så att de skulle kontakta ortopeden och fixa en akutremiss för röntgen av även den andra höften, men så kunde man inte göra… Sagt och gjort. När höger höft var röntgad begav jag mig sakta och plågsamt till ortopedmottagningen på mina kryckor. Högra höften såg mycket bra ut på de nytagna bilderna, men läkaren blev alldeles bestört när jag berättade om den svåra smärtan i vänster höft som var påfallande lik den värk jag hade innan höger lårben gick av i höstas. Han hade bråttom, men ordnade en remiss för akut röntgen och skickade mig i rullstol dit. Eftersom han skulle iväg och operera bestämdes det att en annan läkare skulle kontrollera bilderna. Min läkare skulle ringa imorgon.Om de såg bra ut skulle jag skickas hem, annars skulle jag till akuten. Efter ungefär 2 timmar fick jag besked om att jag kunde åka hem, så jag antog att det såg ok ut men tog det väldigt lugnt trots allt på grund av den hemska smärtan. Kvällen spenderade jag halvslumrande framför tv:n. Stegräknaren landade på 4568 steg. Jag har nu funnit ett nytt sätt att analysera räkneverket på stegräknaren. Eftersom jag inte ska belasta vänster ben, och jag har stegräknaren på vänster sida kan jag nu hålla bättre koll på hur många gånger pår dag jag belastar benet, eftersom räkneverket inte tickar på om jag inte belastar så mycket. Så trots att jag vill komma framåt på min resa så är målet i nuläget att ha så få steg som möjligt på räkneverket vid dagens slut.

Tisdag 8 juni; Efter en orolig natts sömn då jag vaknat flera gånger av smärtan blev jag åter ryckt ur min slummer av att ortopeden ringde. Det visade sig att röntgenbilden hade avslöjat att det med stor sannolikhet håller på att gå likadant med vänster höft som det gjorde med höger höft i höstas. Det känns riktigt surt för att uttrycka det milt. Nu får jag inte stödja på vänster ben mer än vad som är absolut oundvikligt innan jag fått besked om resultatet av en röntgen som ska göras så snart som möjligt, förhoppningsvis den här veckan.

Beskedet var riktigt tungt att få och ledde till ett stort antal telefonsamtal. Avbokninga va personlig träning och vattegymnastik i terapibassäng samt inkoppling av borttagen hjälp från hemtjänsten. Jag har prata med underbara Mia flera gånger idag samt min samtalskontakt på sjukhuset som har tröstat och peppat. Nu kan jag inte göra mycket annat än att hålla mig stilla och vänta på röntgentid. Resan kommer nu ta ännu längre tid än beräknat, så det är tur att jag inte har bråttom… Stegräknaren handlade på 1280 steg.

30 maj, (mors dag): Ringde mamma Marianne (Johans mamma) och grattade och pratade lite, sedan åkte jag in till stan en sväng för att skaffa ny kolsyrepatron till min Soda Stream. När jag var inne i stan ringde hon och frågade ifall jag ville komma över en sväng och äta lite smörgåstårta, och det ville jag förstås. Det blev både lite smörgåstårta och en hel del småprat, vilket var mysigt. Jag nämnde för henne att jag var på jakt efter en ljuslykta till min oas, och det visade sig att hon hade en som hon inte behövde. Så här fin ser det ut nu. Skönt att kunna tända ljus som inte slocknar av blåst.

När jag skulle gå kom Johans syster och systerdotter Therese. Therese följde med mig ner när jag skulle vänta på färdtjänsten så att vi skulle hinna prata en stund. Det var mysigt för hon är en underbart gullig tjej som jag trivs med. Hon har slutat på sin kurs i Bollnäs nu så förhoppningsvis ska vi väl komma oss för att träffas lite oftare.

Måndag 31 maj; Annika var här på förmiddagen. Innan hon kom pratade jag med min handläggare på försäkringskassan som fortfarande inte hade något besked att ge. Den här långa vänta och ovissheten tär på mig något fruktansvärt. Annika och jag hade tänkt sitta ute, men tyvärr var det väldigt kallt och blåsigt så vi kunde inte sitta på balkongen. Vi slog följe till centrum där jag tog bussen till Fjärran Höjder för lite plaskande. När jag skulle ut till bassängen fick jag hjälp av en gullig kvinna som också skulle dit. Vi gick i armkrok till bassängen och pratade både då och under simturen. Temperaturen hade stigit rejält sedan morgonen och solen sken från en klar himmel under större delen av simturen. Vädret gjorde att jag inte ville gå där ifrån, så det slutade med att jag simmade 1200 meter, med många pauser för att stå i solgasset och njuta. På kvällen åt jag middag på balkongen. Tyvärr gör kvällssolen att det blir oerhört hett. Inte ens mitt fina parasoll hjälpte helt.

Tisdag 1 juni; På kvällen var jag tillsammans med ”min” präst Maria, på ett möte som hade att göra med livsåskådningsfrågor. Det var intressant. Under hösten kommer det hållas en form av samtalsgrupper som kan vara en slags bollplank för funderingar inför dop eller konfirmation i vuxen ålder. Jag har ännu inte bestämt om jag ska anmäla mig.

Onsdag 2 maj; Ännu en orolig natt i väntan på besked från fk. Andra passet i terapibassängen på Södertull. Övningarna gick bra och personalen är gullig. Precis som förra gången höll jag på att somna under den avslutande avslappningen.

Efter vattenträningen gick jag till Söders Deli för att äta lite lunch. Solen sken och det var härligt att sitta ute och äta. Efter ett tag gick det förbi en äldre kvinna som såg ut att behöva vila benen såjag sa att hon kunde sitta hos mig. Det ville hon och vi pratade en lång stund. Plötsligt fick jag syn på min granne Anita längre upp på gatan så jag hojtade till henne och hon kom och satte sig. Den andra kvinnan gick och Anita och jag satt kvar ett tag till innan vi tog bussen hem. På bussen var det fullt och trångt när vi klev på, men när vi kom till centrum klev många av och vi fick sittplats. Det är nackdelen med att ha gåstavar i stället för kryckor- medmänniksor ser inte att jag behöver en sittplats., men Anita var till stor hjälp och höll i både mig och stavarna.

Torsdag 3 juni; Dags för besök på Soc. Vaknade med grym värk i båda höfterna, så jag blev tvungen att plocka fram kryckorna för att ta mig till stan. Besöket gick bra, och sedan bar det iväg för att handla lite förnödenheter. Eftersom det var ganska sent på eftermiddagen och ingen från Myrorna hade hört av sig för att bestämma tid för hämtning av mina VHS-filmer så knallade jag dit. Jag fick tag i personen som sysslade med hämtning och han bekräftade att han visste att de skulle hämta saker hos mig, och sa att han skulle höra av sig senare på dagen. Jag tog färdtjänst hem och hade knappt hunnit innanför dörren när han ringde och sa att de var på väg. Det var skönt att bli av med flyttlådorna med filmer. Lådorna har stått i mitt vardagsrum i evigheter. Trots värken och att jag tänkt ta  det ganska lugnt hade jag vid dagen slut knatat 7723 steg. På kvällen knäppte jag den här fina bilden från min balkong.

Egentligen hade jag tänkt ta en sväng till stan, men på grund av värken i höfterna stannade jag hemma och städade. Jag antar att värken beror på att jag tagit i lite för mycket de senaste dagarna. Kanske var det inte så smart att simma 1200 meter, eller så borde jag ha varit försiktigare med bentagen. Kanske är det ett resultat av en för lång simtur och för entusiastiskt utförande av övningarna på vattenrehabiliteringen. Det är svårt att säga, men i vilket fall som helst är det jobbigt. Med VHS-filmerna ur vägen var det nu dags att torka av och ställa upp böcker och DVD-filmer i den tömda Billy-bokhyllan. När jag hade gjort det tog jag fram min nya leksak Coline och tog en sväng runt lägenheten. Efter att ha moppat golv och dammat en del var jag helt slut och under kvällen somnade jag flear gånger framför tv:n.  Vid sängdags stod räkneverket på 4330 steg.

Lördag 5 juni; Jag vaknade i morse och hade rejält ont i vänster höft. Det känns lite oroande eftersom det var så det började med höger höft i höstas. Vilken tur att jag ska på röntgen på måndag och därefter träffa min läkare på ortopeden. Då ser de ju direkt om det är något som är på tok. Idag har jag försökt att gå så lite som möjligt och mest suttit framför datorn eller legat vid tv:n. En summering av de senaste dagarnas steg visar att jag nu befinner mig drygt 3,5 mil norr om Nyköping, och har drygt 47 mil kvar till Ystad )

Fredag 28 maj; Började dagen med att febrilt jaga efter någon som kunde fixa recept på några mediciner som jag upptäckte sent i torsdags kväll att jag hade nästan slut på. På grund av allt annat som pågår just nu hade jag inte insett att jag höll på att få slut på dem, och plötsligt så fanns det inte tillräckligt av medicinerna för att räcka över helgen. Tack vare min underbara samtalskontakt på sjukhuset löäste det sig och jag kunde hämta medicinerna på eftermiddagen. Jag fick även tag på rätt person för att få anstånd med hyran vilket var väldigt skönt.

PÅ förmiddagen gav jag mig iväg för ett pass med min personliga tränare. Det var lika ansträngande och kul som vanligt. Tyvärr berättade Linda att hon ska sluta jobba på Fjärran Höjder: Det är jättetråkigt, men det finns en annan tjej som kommer att ta över en del av hennes klienter, så det blir säkert bra det med. När jag var på badhuset skaffade jag ett sommarpass så att jag kan bada så mycket jag vill fram till sista september. Jag passade också på att kolla upp om jag kunde få slutdatumet på mitt Aqua Bike-kort framflyttat om jag fixar ett sjukintyg. De sa att det inte skulle vara något problem, så jag ska be ortopeden om ett intyg är jag träffar honom om en dryg vecka. Efter träningen simmade jag 500 meter utomhus, och plaskade både ute och inne. Det var lite mulet men underbart härligt. En jättegullig tjej som jobbar där agerade stöd när jag skulle fram och tillbaka från poolen. När jag kom hem efter att även ha uträttat några ärenden på stan hade jag gått över 6000 steg, och när jag gick och lade mig stod räkneverket på 8783 steg!En sådan här dag finns det mycket att vara tacksam för. Vädret var riktigt fint trots att prognosen lovat spöregn, jag pratade med min underbara syster och flera nära vänner i telefonen, jag träffade trevliga människor både på stan och på badhuset, och min underbara samtalskontakt räddade helgen genom att fixa mina recept.

Lördag 29 maj; Jag har varit riktigt trött idag, så jag har inte gjort många knop. Jag har mest suttit vid datorn eller legat framför teven. Det enda vettiga jag kan komma på att jag gjort är att jag har knatat ner till soprummet med sopor och returpapper. Idag är jag tacksam över att jag inte hade planerat något eftersom jag inte mått så bra. Huvudet, höften och magen har värkt hela dagen.

På kvällen ställde jag ett värmeljus i oasen. Tyvärr hade jag ingen lykta och det blåste en del så ljuset slocknade efter några minuter.

Till sist till något mer allvarligt. Under många år har det talats om vikten att lägga in ICE  (In Case of Emergency)- nummer i sin mobil. Och det är ju faktiskt en väldigt bra idé. Alla som arbetar inom räddningstjänsten känner till det här, så om något, gud förbjude, skulle hända som gör att man inte själv kan tala om vem som är ens närmaste anhörig och vad de har för nummer, så kan personer som kommer till din undsättning lätt hitta numret i din telefon. (Förutsatt att den är påslagen, förstås. Annars måste de ju kunna PIN-koden). Jag vet att de flesta tänker att det är onödigt att lägga in ett ICE-nummer, för vi vill inte tänka oss att något hemskt kan hända oss. Jag är faktiskt ganska förvånad över att jag själv kom mig för först tidigare idag med att ”ICE:a” min telefon. Jag om någon vet ju att hemska saker inte bara händer andra…..Med detta inte sagt att jag går och oroar mig för att något ska hända, men det är tryggt att veta att mina anhöriga blir kontaktade om olyckan mot förmodan skulle vara framme.

Jag ska börja med att göra en rättelse. Min underbara ”syster” Caro påpekade mitt misstag om att ha passerat Uppsala. Så går det när man låter tekniken jobba i stället för hjärnan. Självklart har jag, under min resa mellan Haparanda och Ystad utefter vårt lands östkust, inte passerat Uppsala. Jag hade en tvåa i geografi under både högstadiet och gymnasiet….

I väntan på mitt besök hos soc har jag ägnat eftermiddagen åt att ringa runt till massor av ställen för att be om anstånd med betalning. Efter 15 minuters kö till hyresvärden fick jag veta att det var fel avdelning och att de jag behövde ha tag i har telefontid på förmiddagen. CSN var förvånande nog väldigt välvilligt inställda och hjälpsamma, och jag behövde bara stå i telefonkö i fem minuter. Alla gånger jag ringt dem tidigare har väntetiden legat på över 20 minuter!

Com Hem hade drygt 10 minuters kö och tjafsade lite, men alla jag prata med har gått med på att ge mig anstånd med betalning till efter mitt besök hos s0c, vilket är en oerhörd lättnad, och en stor anledning till tacksamhet.

Efter dagens 3 kilometer långa cykeltur är det nu 64,52 kilometer kvar till Nyköping och 499,52 kilometer kvar till Ystad.

Tiden har åter igen rusat iväg. Jag kommer inte ihåg vad jag har gjort varje enskild dag, så det blir en sammanfattning med nedslag på speciella händelser.

Tisdag 27 april: Tisdag betyder som vanligt kör. Den här tisdagen hade vi en vikarie eftersom Eva var och genomförde en turné av antagningsprov vid olika skolor för sin kantorsutbildnig. Det passade väldigt bra att hon var borta eftersom jag kommit på att vi skulle skramla till en avskedspresent till henne. Nu kunde vi prata och samla pengar  utan att hon hörde det.

Onsdag 28 april: Möte med arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Det gick bra tycker jag, men allt det ekonomiska och byråkratiska som måste göras är oerhört påfrestande. Jag har fått nya handläggare både på fk och af, och båda verkar väldigt lätta att ha att göra med.

Torsdag 29 april: Ringde soc eftersom jag blir utförsäkrad från fk från och med i morgon. De skulle skicka blanketter. Träffade Linda, (tränaren, inte sjukgymnasten) på fjärran höjder för lite vikt och andra mätningar eftersom jag gått upp en hel del sedan jag bröt lårbenshalsen. Simmade 650 meter och var väldigt nöjd med mig själv.

Fredag 30 april; Valborgsmässoafton: Annika var här på förmiddagen. På eftermiddagen åkte jag till stan och hämtade mina nya läsglasögon. På kvällen kom Ronney förbi och vi roade oss med att kika ut på ängen nedanför min balkong där en drös människor gjorde tappra försök att få fyr på en stor majbrasa. Ena halvan brann som fnöske, men den andra halvan vägrade börja brinna.

Vi såg även ett avsnitt av Lost, men jag var så trött att jag somnade ifrån teven hela tiden och inte hängde med alls. Det är skönt att Ronney är en person som man kan somna brevid utan att han tycker att det gör något. Personer som man kan sitta tyst brevid i flera timmar utan att det känns obekvämt växer inte på träd. Jag har turen att ha både en syster och några andra vänner som är sådana personer och det är jag väldigt tacksam för.

Lördag 1 maj; Tog en sväng till stan. På väg till bussen såg jag vårens första maskrosor.

Söndag 2 maj; Den här dagen spenderade jag hos min härliga bonusfamilj. Jag fick en stor dos av trevligt sällskap, många kramar och god mat. Lena och jag satt på deras balkong och småpratade i flera timmar.

Måndag 3 maj; Jag var på vårdcentralen och fick en spruta mot min pollenallergi. Hoppas den ska göra susen. Läkaren passade även på att göra några tillägg till mitt sjukintyg eftersom min handläggare på Försäkringskassan hade bett om några kompletteringar.

Tisdag 4 maj; Tisdag är än så länge synonymt med körsångsdag. Det var lika trevligt som vanligt. Men nu är det tyvärr bara två veckor kvar innan det blir sommaruppehåll…

Onsdag 5 maj; En dag i byråkratins tecken. Eftersom min ekonomiska situation är sådan att jag måste vända mig till soc, så skulle jag fylla i en blankett som de ska ha innan de bokar in ett besök. Vis av tidigare kontakter med dem visste jag att man brukar behöva bifoga dokument för att styrka alla sina utgifter, inkomster, tillgångar samt skulder. Därför sprang jag runt på både banken, Försäkringskassan och arbetsförmedlingen innan jag begav mig till soc. Väl där fyllde jag i blanketten och gick sedan till receptionen för att ta reda på vilka av alla de papper jag hade med mig som jag behöde kopiera. Döm om min frustration när jag fick till svar att inga dokument behövde bifogas med ansökan, utan att det räckte gott och väl att jag hade med mig alla papper när jag blev kallad till ett besök…. En positiv sak med allt rännande var att jag gick hela 6912 steg! (3,46 km).

Fredag 7 maj; Annika kom på förmiddagen. Sedan tog vi en promenad eftersom hon skulle till kyrkan och jag skulle ta bussen till badhuset. På vägen till centrum stötte vi på en jättegullig äldre dam som vi stannade och pratade med en lång stund. Min underbara syster hade satt in pengar på mitt konto så att jag hade råd att åka och simma. Det blev hela 1000 meter eftersom jag njöt så mycket av att få vara i vattnet.

Måndag 10 maj; Annika var här på förmiddagen. Sedan åkte jag till stan och köpte blommor och efter det åkte jag till minneslunden med de fina mörkrosa nejlikorna och några gravljus. När jag var där kom det flera rejäla regnskurar, men det gjorde ingenting för jag hade min regntäta jacka på mig. Jag satt där i över en timme och lyssnade på musik och pratade med Johan. Det var lika splittrade känslor som vanligt, men det är ju inte konstigt.

Tisdag 11 maj; Näst sista körtillfället och det var glest i bänkarna, men lika trevligt som vanligt. Eva var tillbaka och vid gott mod. Hon får besked från de olika skolorna nästa måndag.

Torsdag 13 maj; (Kristi Himmelfärds Dag); Helgdagen till trots hade jag bestämt träff med Linda på ”Fjärran” för ett träningspass. Idag blev det lite blandad kompott med olika övningar och det var jättekul som vanligt. Men eftersom det var ”röd” dag stängde badet redan klockan 14 så det blev inget plaskande.

Fredag 14 maj; Mina föräldrar var här och hälsade på. Vi tog en promenad här hemma sedan åt vi lunchmackor. Efter det åkte vi in en sväng till stan där jag köpte gåstavar och vi gick runt i en del affärer. När jag gick och la mig på kvällen hade jag gått 10248 steg!

Lördag 15 maj; Var trött efter gårdagens många steg, men när solen lyste så fint på kvällen tog jag en premiärsväng med gåstavarna. På Gräset nedanför min balkong satt ett gäng glada högskolestudenter och hade grillfest. När jag hade kommit hem igen och öppnat balkongdörren stämde de upp i en entusiastik version av Mora Träsks gamla hit Fader Abraham…

Måndag 17 maj; På förmiddagen var Annika här och fikade. Det var trevligt. Vi slog följe till Ica och senare på dagen åkte jag hem till Doris och Stig vilket också var jättetrevligt. )

Tisdag 16 maj – En sorgens dag; Idag var det säsongsavslutning med kören och Evas sista dag. Det var jättetrevligt som vanligt. I vätskepausen gav vi henne blommorna och kortet och hon blev väldigt rörd. Efter sången blev det gratis fika, och just när vi satt oss slog det mig att Kristina, som kommit med blommorna och kortet, inte haft med sig presentkortet till Hildebrands Guld som vi hade fixat. Jag lyckades hitta både henne och kortet, och Eva blev ännu mer till sig av vår omtanke. Hon är underbar och jag kommer sakna henne, men alla säger att tjejen som kommer tillbaka efter att ha varit mammaledig med sina tvillingar är jättetrevlig hon med. Det allra tråkigaste är att kören inte börjar igen förän i mitten av september, och dit är det ju 4 månader…

Onsdag 19 maj; Idag var jag hos (sjukgymnasten) Linda. Hon berättade att jag hade fått tid för vatteträning och ska börja där nästa onsdag. Jag blev jätteglad eftersom jag, som jag väl sagt ungefär 1000 gånger, stortrivs i vatten. Vi ändrade lite i mitt träningsprogram och la till fler upprepningar på alla övningarna.

Fredag 21 Maj; En dag fullspäckad med trevligheter. Annika var här och fikade på förmiddagen. Sedan slog vi följe till centrum där jag tog bussen till Fjärran Höjder för ett rejält träningspass med Linda, (Min personliga tränare). Jag hade planerat att simma efter, men Linda avrådde mig och jag var alldeles slutkörd. När jag var där fick jag reda på att utomhusbassängen öppnar på lördag och att man kan köpa ett 4-månaderskort för 600 kronor!!! Jippey, sommaren är räddad.

Som om inte det var trevligt nog så kom min underbara syster från Stockholm på kvällen. Vi åt och myste tillsammans, och det var underbart att ha sällskap när vi tittade på Så ska det låta. Det är mycket roligare att se det tillsammans med någon man tycker om än att se det ensam. Somnade lycklig av vetskapen om att jag inte skulle behöva vakna ensam, men ovetande om att jag under dagen passerat Norrtälje.

Lördag 22 maj; Dags för rensning och shopping för att ge balkongen en ansiktslyftning. Vi tog de gamla möblerna och astroturfen till återvinningen tillsammans med dammsugaren och lite annat smått och gott. Sedan åkte vi till stan och lunchade på ett jättemysigt  ställe, Söders Deli,  som hade buffé som man betalade per hekto. Det var underbart gott. Förmodligen till viss del tack vare underbart väder och härligt sällskap. Sedan åkte vi till Claes Ohlsson där vi hittade en dammsugare. Vi hittade en fin lila matta på Indiska. Efter det åkte vi till Rusta där vi hittade två härliga stolar med höga ryggstöd som gick att fälla bakåt, samt ett fint bord och dynor till fåtöljerna.

Söndag 23 maj; Eftersom vi inte fått nog av att shoppa begav vi oss till Plantagen för att köpa lite växter till balkongen. Vi fick tag i en hel del fina växter och även ett parasoll. Så här fint såg det ut när det var färdigt.

Parasollet står i hörnet. När det blir soligt ska jag fälla upp det och ta en till bild. Det vackra lilablommiga ”trädet heter Solanum Rantonnetti, eller Himmelsöga, och den lilla succulenten i ”oasen” på vagnen är en taklök

Senare på kvällen åkte Mia hem och det blev enormt tyst och tomt.

Måndag 24 maj; Annika var här och beundrade balkongen. Tyvärr var det blåsigt och småkallt så det blev en trevlig fikastund inomhus istället. Vi gjorde sällskap till Ica. Någon gång under dagen passerade jag Stockholm, antingen till fots eller på cykel.

Tisdag 25 maj; Begav mig till arbetsförmedlingen för att besöka deras öppna hus där man lämnar sin månadsrapport för att få aktivitetsstöd. Väl där fick jag bra och dåliga nyheter. Den bra nyheten är att jag får min första utbetalning redan på fredag. Den dåliga nyheten är att det bara rör sig om drygt 3800 kronor, vilket inte ens täcker hyran, och jag har tid hos soc först 3 juni….Det blir till att ringa runt till hyresvärd, elbolag, Telia, ComHem, CSN, Hemtjänsten och säkert några till. Jaja, då behöver jag ju inte ha tråkigt på torsdag när jag inte har något inplanerat….som om inte det var nog med elände, så gick glödlampan i badrummet sönder. Den sitter så tokigt till att jag inte har en chans att komma åt att byta den själv.

Onsdag 26 maj; På grund av någon miss i kommunikationen hann hemtjänsten inte hit innan jag skulle iväg på vattengymnastik, men det gjorde inte så mycket. Det var jättekul med vattenrehabilitering. 34 grader i vattnet och min trevliga sjukgymnast som var imponerad av mitt sätt att klara av alla övningar. Avslutade med lite avslappning, flytandes på rygg med olika hjälpmedel som gjorde att jag bara kunde ligga och njuta. Eftersom jag bara fått några timmars sömn igår natt somnade jag nästan innan en av de andra som jobbade på badet kom för att hjälpa mig av med en nackkudde som var fastspänd för att ge nacken avlastning. Jag träffade på flera trevliga kvinnor i omklädningsrummet som hade råka ut för olika olyckor. Eftersom vi kommer vara där samtidigt varje vecka så kommer vi ju kunna följa varandras framsteg. På bussen på vägen hem träffade jag en av mina favorit-farbröder från kören, och hans fru vilket jag tyckte var väldigt trevligt. De hade varit i Helsingfors. Senare på eftermiddagen kom en av mina trevliga hemtjänsttjejer med min mat. Jag frågade lite försiktigt om hon kunde hjälpa mig att få ner lampan så jag kunde se vad det skulle vara för glödlampa till den. Som tur var visade det sig att jag hade en ny, hel glödlampa hemma som hon skruvade i efter att hon hade diskat av kåpan. Åh, dessa underbara tjejer!

Resten av eftermiddagen/kvällen har ägnats åt tv-tittande, nätsurfande och, inte minst, blogguppdatering. Det här är ju nästan en hel uppsats!

Så här fina är mina nya skor som jag köpte på Din sko. Jag ville egentligen ha ett par gympadojjor med kardborrband, men de här fungerar ju både till vardag och lite festligare tillfällen. Jag har inte gått med dem ute än, men jag hade dem när jag cyklade både igår och idag.

När jag hade köpt skorna och handlat lite mat hade jag lite tid över innan min färdtjänst-taxi skulle komma, så jag gick in på Gallerix. Där hittade jag en nyckelring med en likadan gris som en som jag fick av Johan, Eftersom det var lite kö så frågade jag snällt om jag fick gå före eftersom jag hade 20 kronor löst. Det fick jag. Så jag tog en gris i handen och gav 20 kronor till tjejen i kassan, sedan gick jag därifrån. När jag hunnit några meter utanför affären och skulle stoppa ner maskoten i väskan insåg jag, att jag, förrutom grisen jag betalt för, hade en ko-nyckelring i handen… Jag skyndade mig tillbaka till affären och förklarade att jag fått med mig den av misstag. Tjejen i kassan försäkrade mig om att det var ok, och sa att det var jättesnällt att jag kommit tillbaka med den. Jag har aldrig i hela mitt 35-åriga liv snattat, så jag tyckte det var oerhört pinsamt trots att det skett av misstag.

Idag har jag inga planer, men jag har redan cyklat 6,5 kilometer. Den senaste veckan har jag cyklat hela 4,3 mil! Jag är så lycklig över att det äntligen går framåt igen med lite högre fart. Jag har varit oerhört frustrerad över alla rörelserestriktioner. Ryggen är inte helt bra än, och höften värker ganska ofta men inte så mycket.